Planet Terror som är Rodriguez bidrag till hans och Tarantinos double-feature Grindhouse är, precis som Death Proof, ett försök att så långt det bara går göra en film som ser på pricken ut som sjuttiotalets skräck- och exploitationfilmer. En sorts hyllning, javisst, men precis som med Death Proof känner jag mig lite lurad. Jag skulle faktiskt mycket hellre sett om någon av filmerna det görs pastisch på. I fallet med Planet Terror så är det zombieskräck som ska hyllas. Och visst, det görs ganska bra. Filmen är lika osammanhängande och blodtörstig som Matteis Zombie Creeping Flesh och Rats-Nights of terror eller Lenzis Nigtmare City. Den har samma virus/äckel/post-apokalyptisk stämning som Cronenbergs Shivers och Romeros Dawn of the Dead. Och samma underliggande splatterhumor som i Bavas Demons.
Men ingenting, absolut ingenting finns i Planet Terror som gör den värd att se för sig själv. Den existerar enbart i relation till dessa andra filmer. Jag har svårt för detta "kultiga" sätt att förhålla sig till film, även om det i fallet med Grindhouse görs med hjärtat på rätt ställe.
Det bästa med Grindhouse är faktiskt inte Planet Terror och Death Proof. Det bästa är istället de fejkade trailers som ligger innan de två långfilmerna. Dessa trailers med titlar som Machete, Don't och Werewolf women of the SS visar på några minuter precis vad Rodriguez och Tarantino behöver 90 minuter var för att göra. Dessa trailers är helt briljanta i sin retrokänsla (musiken, klippningen, voice-overn, dialogen) och skulle mycket väl ha kunnat existera som riktiga filmer. Och det är kanske just därför jag tycker så mycket om dem, för att de inte existerar som nyproducerade långfilmer. Death Proof och Planet Terror borde nog också bara ha blivit fejkade trailers.
William
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar