Spöken, våld och spyor - Ingmar Bergman som skräckfilmsregissör

Med anledning av Ingmar Bergmans bortgång publicerar jag här en längre artikel jag skrev om honom (tror det var 2002). Artikeln har tidigare publicerats i Borås Tidning, tidskriften Filmrutan och på Cinerama.se.

Spöken, våld och spyor - Ingmar Bergman som skräckfilmsregissör

Om en av Sveriges största regissörer genom tiderna, Ingmar Bergman, har det skrivits åtskilliga spaltmeter både i bok- och artikelform. Trots detta finns det fortfarande aspekter av Bergmans konstnärskap som knappt blivit berörda. Framförallt gäller detta den del av Bergmans litterära och filmiska produktion där han använder sig av en framträdande skräcktematik. Faktum är att Bergman i vissa avseenden kan sägas vara en skräckfilmsregissör. Med skräck menar jag här övernaturliga händelser, våld, galenskap, obehag och död. För att få en än djupare förståelse för Bergmans filmiska skräcktematik, krävs det också att man går tillbaka till vissa av hans texter för att se relationen dem emellan. Genom att fokusera på denna skräcktematik kan man alltså kasta ett nytt ljus över Ingmar Bergman och hans högproduktiva karriär.

Det brukar ofta hävdas att skräckfilm och pornografi är så kallade ”kroppsgenrer”. Med detta menas att de syftar till att framkalla kroppsliga reaktioner som rädsla och upphetsning. Detta har gjort det möjligt att särskilja dessa filmtyper från de som stimulerar intellektet som i sin tur utgör en mer accepterad och önskad filmform. Bergman pekar dock själv i sin artikel Varje film är min sista film på filmens känslomässiga effekter och han säger rakt ut att ”bildberättelsen träffar oss direkt i vår känsla utan mellanlandningar i intellektet.” Detta är alltså en ståndpunkt Bergman själv har uttryckt.
I boken Laterna Magica beskriver han en av sina tidigaste skräckupplevelser. Han hade varit olydig och skulle bestraffas. Han blev då instängd i en mörk garderob och hade blivit tillsagd att det i garderoben bodde en liten varelse som åt upp tårna på små barn. Detta skräckscenario är något som återkommer aningen annorlunda uttryckt i novellen En kortare berättelse. Om ett av Jack Uppskärarens tidigaste barndomsminnen. Där får huvudpersonen Jack besök av en liten person ”inte mer än tre decimeter hög”. Den lille mannen berättar för Jack att han besökt honom tidigare i barndomen. Detta verkar vara en tydlig referens till den tåätande varelsen i garderoben.

I Jack Uppskäraren så fortsätter skräcktematiken då Jack kommer ihåg när han som treåring dödade den lille pojke han tidigare trott var en flicka. En plötslig galenskap får Jack att sakta krossa den lilla kroppen så hårt att ”ett litet fiskben spretade ut genom blusen”. Den lille pojken lyckas fly för ett ögonblick men blir åter tillfångatagen av Jack. Pojken försvarar sig då med att försöka bita Jack. Detta resulterar i att Jack med hjälp av en kniv stympar den lille pojken. Förutom att detta är en bra ingång till Bergmans skräcktematik, så är det också något som återkommer i hans filmer. I filmen Vargtimmen (1968) förekommer en sekvens där Max von Sydows karaktär står och fiskar. Plötsligt får han besök av en liten halvnaken pojke. Förutom de tydliga homoerotiska anspelningarna sekvensen innehåller (von Sydows metspö symboliserar en erigerad penis, pojken ligger utmanande och betraktar von Sydow), så övergår den i en skräckfylld mardröm. Handgemäng uppstår mellan de båda och pojken försvarar sig, liksom mot Jack Uppskäraren, genom att bitas. Detta utlöser en annalkande galenskap hos von Sydow som då krossar pojkens kropp mot en klippa, precis som Jack krossar den lilla pojken i sin hand.

Skräcktematiken fortsätter i Vargtimmen och här finns en tydlig koppling till de ”dämoner” och spöken som Bergman talar om så mycket i Laterna Magica. von Sydow blir mer och mer påverkad av och involverad i de situationer där han dras in i och utelämnas till ”dämonerna”. Om än inte helt ofrivilligt, men dock med inneboende motvilja, deltar han i deras middagsbjudningar och alltmer skräckfyllda uppträdanden. Här ser man alltså ganska tydligt Bergmans skräcktematik. Att bilden träffar oss direkt i vår känsla utan mellanlandningar i intellektet, som Bergman tidigare påpekat, får ett magnifikt uttryck i Vargtimmen då en av ”dämonerna” tar av sitt ansikte mitt framför ögonen på von Sydow. Den känslan av skräck och förvirring som von Sydows karaktär upplever går utan förbehåll rakt in i åskådarens känslor, skräck utan dess like.

I Laterna Magica berättar Bergman om hur han som liten fick reda på att han var ett söndagsbarn, ett barn som ”kan se älvorna”. Han såg dock inte några älvor utan ”en liten grå man med blankt, ondskefullt ansikte”. Denne man höll också en flicka i handen, inte längre än ett långfinger. Även här ser man en koppling till Jack Uppskäraren, den tåätande varelsen i garderoben och sekvensen med pojken i Vargtimmen. Mannen med blankt och ondskefullt ansikte kan också ses som en föregångare till den vitsminkade dödsgestalten som skulle återkomma i vissa av Bergmans filmer. Den mest kända måste vara den huvförsedda döden i Det sjunde inseglet (1957) som spelar schack om Antonius Blocks liv.

Sinnesjukdomen som något obehagsrelaterat återfinns bl a i Såsom i en spegel (1961). Enligt Bergmankännaren Maaret Koskinen är sinnessjukdomen där ett uttryck för förlusten av tro. Detta stämmer helt och fullt, men det är också en källa till en skräckfylld filmisk framställning som antyder en religiöst färgad ondska.

I Laterna Magica skriver Bergman vidare om sina övernaturliga upplevelser, främst i form av spöken. Han säger sig ha stött på svåra problem då han varit i färd med att sätta upp pjäser av August Strindberg. Den store svenske författaren ville av någon anledning inte att Bergman skulle sätta upp hans pjäser. Bergman berättar om hur den sedan länge döde Strindberg en natt ringde upp honom och att de träffats för att samtala. Bergman avslutar detta med att skriva att ”spöken, dämoner och andra väsen utan namn eller hemort har omgivit mig sedan min barndom”.

Barndomens förhållande till spöken når sin absoluta kulmen i den starkt självbiografiska filmen Fanny och Alexander (1982), där Alexander intar platsen som Bergmans alter ego. Redan i filmens inledning får man se hur Alexander gömmer sig under ett bord för att därefter sugas in i världens högre dimensioner. Plötsligt börjar en staty att röra på armen och ett märkligt ljud i ena hörnet visar sig vara Döden som släpar på sin tunga lie. Detta är dock inte någon vitsminkad Död, utan en mer dödskalleliknande, måhända mer barnsligt uppfattad Död. Alexanders förhållande till det övernaturliga förstärks efter faderns död, då fadern själv börjar framträda allt oftare.

Den mest framträdande och skrämmande övernaturliga sekvensen sker dock i prästgården. Här blir inte bara kopplingen till den tåätande varelsen i garderoben tydlig, utan även Bergmans samtal med Strindberg.
Alexander har ljugit om sin styvfaders omkomna döttrar och före detta fru, och genom hjälp av Harriet Anderssons småsinta karaktär får styvfadern veta detta. Efter avslutad rottingbehandling fortsätter bestraffandet och Alexander blir då tvungen att sova ensam på den mörka och kalla vinden. Själva akten att bli instängd i ett mörkt rum är nog i sig. Han är ju fullt medveten om sin förmåga att se spöken och på en mörk vind kan det mesta hända. Alexanders värsta farhågor besannas då han plötsligt hör någon uttala hans namn högt och tydligt. Det är de två döda flickorna som kommit för att besöka honom. Liksom Strindberg talade till den vuxne Bergman, så talar dessa spöken till den unge Bergman i skepnad av Alexander. De är inte särskilt glada över att Alexander ljugit om omständigheterna kring deras död, precis som Strindberg inte var nöjd med Bergmans uppsättning av Drömspelet på Lilla Scenen. Skillnaden är bara att Strindberg var vänlig, det är inte de båda spökena. Deras beskyllningar intensifieras till den grad att en av dem kräks över Alexander. Den ultimata skräckfyllda förnedringen; att låta ett spöke kräkas på en.

Förutom att detta ger en bra bild av Alexanders känslomässiga tillstånd då han är instängd på vinden, är det också något Bergman ofta sysselsatt sig med. Både i hans böcker och filmer, så är kroppsvätskor och äckel vanligt förekommande. Exempel på andra filmer av Bergman där skräcktematiken återfinns är Persona (1966), Smultronstället (1957), Jungfrukällan (1960) och Ormens Ägg (1977).

Bergmans skräcktematik återfinns också i hans teaterverksamhet. Tänk bara på uppsättningarna av Spöksonaten, eller ur filmisk synvinkel kanske främst iscensättningen av Bildmakarna, där han på scen inkluderade en visning av Victor Sjöströms Körkarlen (1921). Det är en film med högst påtaglig skräcktematik, med liknande liemansgestalt som återfinns i Bergmans filmer.

I dokumentärfilmen I sällskap med en clown (1997) avslöjar Bergman plötsligt att det finns två spöken i hans hus på Fårö. Det verkar alltså som om det lilla söndagsbarnet fortfarande är ganska vitalt. På gott och ont.

William