måndag 12 november 2007

Bäst just nu













Cavemen - Neanderthalarna har överlevt evolutionen och lever sida vid sida med Homo Sapiens. Roligaste tv-serien som går att se just nu.

30 Rock säsong 2 - Som jag har längat! Och det var värt väntan.

Atonement - Film baserad på Ian McEwans roman. Ljudanvändningen är helt magisk, kärlekshistorien är såå fin och Kiera Knightley gör sin bästa roll. Sverigepremiär 11 januari 2008.

William

fredag 14 september 2007

Mat-Niklas



"Det känns sensuellt att hålla en kavel i handen".

Jag blir tokig! Hur kan Mat-Niklas ha klarat sig igenom proverna för att få vara med i SVT?!

Till och med regregerade Ann Söderlund var mer uthärdlig även om hon var fucking far from okej.

/jonna

söndag 9 september 2007

Robbe-Grillet till FFF


Tydligen ska Alain Robbe-Grillet komma till Fantastisk Filmfestival i Lund som drar igång på torsdag. Varför har man inte hört mer om det? Det är ju värsta stora grejen. Flera av hans skitbra filmer kommer visas plus att det blir Sverigepremiär på hans nya film Gradiva.

Robbe-Grillets bok Stenögonen är en av mina favoritböcker och jag gillar också hans filmer, därför känns det skittråkigt att jag inte kan åka till Lund och FFF.

Men om du har tid och möjlighet, åk dit!

William

torsdag 23 augusti 2007

Bourne spöar skiten ur Bond












Jag såg The Bourne Ultimatum igår med en kompis. Ingen av oss kom ihåg exakt vad som hände i de två tidigare delarna (The Bourne Identity och The Bourne Supremacy), bara att vi tyckte mycket om dom. Ingen av oss förstod riktigt vad som hände och vad det hela handlade om i inledningen av The Bourne Ultimatum, man var tvungen att ha sett de tidigare delarna precis innan för att hänga med.

Men det gjorde ingenting. Vi satt tysta under nästan hela filmen och bara njöt av den smutsiga action den bjöd på. I en lång, hård och brutal fightingsekvens kunde vi inte hålla oss längre, utan utbrast spontanta glädjeljud. Då sa min kompis "Jag blir alldeles tårögd av den här sekvensen". Och jag höll med. Det var så fint att se en hemlig agent slåss med en annan hemlig agent och utdela så många dödande slag, kastas i så många glasmöbler, köra med alla tjuvknep som det bara gick och till och med börja blöda. Fan vad fint. Om den alltid lika urtråkiga mesagenten James Bond hade hamnat i den här fighten skulle han dött efter första slaget alternativt bett Jason Bourne om att inte bli slagen i ansiktet. Och då hade jag nog blivit tårögd av skadeglädje. Jag hatar James Bond.

William

måndag 20 augusti 2007

Snow Job












I senaste Entourage-avsnittet blir det problem med manuset till Lost in the Clouds. Regissören/manusförfattaren/galningen Billy Walsh har skrivit ett helt annat manus än det som kontraktet gäller och Ari blir vansinnig. Samtidigt gör E sitt första jobb som manager för Anna Faris och bekantar sig med hennes mycket svartsjuke pojkvän.

Ett ganska lågmält och händelsefattigt avsnitt. Mest en massa spring hit och dit, prat om manuset, om att allas karriärer kommer gå åt helvete och så E förstås som inte riktigt kan släppa sin lilla crush på Anna Faris. Turtle och Drama håller sig tyvärr i bakgrunden hela avsnittet. Ett av de sämre avsnitten den här säsongen.

Förresten, under en fotosession med Faris spelas plötsligt The Knifes gamla hit Heartbeats. Trevligt.

William

torsdag 16 augusti 2007

Bäst just nu


Reno 911!: Miami - Så jävla rolig.

30 Rock - Avsnittet med den inavlade och vanskapte österrikiske prinsen. Så jävla roligt.

28 Weeks Later - Postapokalyptisk skräck med pumpande intensitet och total avsaknad av ironi. Så jävla bra.

Knocked Up - Haschdoftande romantisk komedi med riktiga förlossningsscener. Så jävla oväntat.

Den fria viljan - Årets bästa film kommer från Tyskland, är nästan tre timmar lång och handlar om våldtäkt. Så jävla obehaglig.


William

måndag 13 augusti 2007

The Young and the Stoned












I gårdagens avsnitt av Entourage fick man följa E som blir påkörd av Anna Faris (känd från Scary Movie-filmerna), Ari som blir svartsjuk när hans fru ska kyssa en 19-årig latinohunk på inspelningen av en såpa och Turtle som har ångest över att hans bästa marijuanadealer fått slut på hans favoritgräs.

Historien med E och Anna Faris är bra, främst tack vare Faris (har gillat henne sedan första Scary Movie och hon är också jätterolig i Lost in Translation). Det är också intressant att E, men framförallt Turtle verkligen förlikat sig med den bittra verkligheten som består i att de inte kan få några tjejer utan att först avslöja att de känner Vince. Framförallt Turtle känner ingen som helst skam längre.

Ett bra avsnitt. Kombinationen Turtle/gräs, Ari/neuros och E/tjejproblem är alltid bra grundmaterial för klart sevärda 25 minuter. Och så Drama förstås som även i detta avsnitt har repliker som är helt fulländade i sin tragikomik.

William

onsdag 8 augusti 2007

Skräck, skräck, skräck













De senaste dagarna har jag tittat på en hel del ny skräckfilm. Det har stundtals varit en ganska smärtsam upplevelse.


Sublime av Tony Krantz - Helyllekillen George (spelad av Tom Cavanaugh som gör titelrollen i tv-serien Ed) hamnar på sjukhus för att göra en enkel rektoskopi, men vaknar upp med ett stort ärr på magen. Snart är han indragen i ett riktigt mardrömsscenario med olagliga organtransplantationer och mord.

Upplägget låter kanske rätt ok, men Sublime är inget mer än en trött och idéfattig David Lynch-kopia av den tristaste sorten. Vad är dröm, vad är verklighet...? - ja, ärligt talat skiter jag i vilket. Bara filmen tar slut. Skulle hellre sett Georges rektoskopi i en och en halv timme.


The Hamiltons av The Butcher Brothers - Lågbudgetskräck som gör det bästa av sina möjligheter. Handlar om en märklig familj där föräldrarna dött och där barnen fortsatt med föräldrarnas blodtörstiga aktiviteter.

Trots ganska kraftigt överspel från ett par av skådisarna och ett inte helt originellt manus, så funkar den här skräckisen rätt ok ändå. Framförallt tack vare slutet som överraskar på ett bra sätt.


The Abandoned av Nacho Cerdá - Kvinna adopteras som bebis från Ryssland till USA och återvänder till Ryssland efter 40 år för att hitta sina riktiga föräldrar. Hon hamnar i mammans hus och ser spöken, hör konstiga ljud och träffar sin tvilling (som hon inte visste existerade) som också är i huset för att få information om föräldrarna.

Jag hade hyfsat höga förhoppningar om den här. Framförallt eftersom Nacho Cerdá regisserat, jag gillar hans kortfilm Aftermath (1994). Men när jag i förtexterna såg att Karim Hussain varit delaktig i manuset försvann allt hopp om att filmen skulle vara bra. Hussain är regissören bakom en av världens sämsta filmer - Subconscious Cruelty - och inget den mannen tar sig för är värt att se. Och så klart, filmen sög rätt bra.


Vacancy av Nimród Antal - Luke Wilson och Kate Beckinsale spelar par med rejäl fnurra på tråden som är ute och åker bil på småvägar. De ber om hjälp på kvällsöppen mack, fortsätter åka och så går bilen sönder. De återvänder till macken och tar in på ett motell i närheten. De upptäcker snart att motellägaren och hans kumpaner har för vana att spela in ett slags snuff-filmer där de dödar gästerna.

Hur kittlande snuff-filmstemat än är så blir det i stort sett aldrig bra. De enda som lyckats göra intressanta filmer av det är Paul Schrader med Hardcore (1979) och Alejandro Amenábar med Tesis (1996). Vacancy känns som den är gjord av ett gäng kompisar över en helg. Småspännade ibland men mest fånig. Funkar att se i brist på annat.


Day of the Dead 2:Contagium av Ana Clavell och James Glenn Dudelson - Jag tittade i cirka två minuter, snabbspolade cirka tio minuter. Sedan stängde jag av.


Disturbia av D.J Caruso - Uppdaterad version av Rear Window med fokus på ungdomens kärleksvåndor.

Småputtrig. Aldrig särskilt spännande. Kunde gjort mer av det klaustrofobiska elementet med fotbojan och skurit ner på tonårskärleken. Då kanske den kunde blivit något.


Hills Have Eyes 2 av Martin Weisz - Militärer på träning i öknen råkar ut för mutanter som har en egen slags breeding-plant i underjorden som de behöver friska kvinnor till.

Varför man överhuvudtaget gjorde en remake på Hills Have Eyes (1977) är konstigt, den är ju en av det amerikanska sjuttiotalets tristaste skräckfilmer. Inte ens Michael Berrymans vanskapta lekamen kan ändra på det. Hills Have Eyes 2 är dock helt ok splatterunderhållning, väldigt lättsmält och lättglömd.


Stephen King's Nightmares and Dreamscapes - Första säsongen av dessa episodfilmer har kunnat ses på SVT i sommar. Och det är typ två av tio avsnitt som är bra. Resten är det sedvanliga Stephen King-skräpet man är van vid.


William

måndag 6 augusti 2007

Gary's desk












Söndagens avsnitt av Entourage heter Gary's Desk och det är ingen mindre än Gary Busey som åsyftas.

Vince, Turtle och Drama är på jakt efter ett skrivbord till E:s nya kontor. De hittar det perfekta skrivbordet men det visar sig att Gary Busey precis köpt det. I en underbar sekvens som påminner om Filip och Fredriks besök hos Busey tvingas Drama, för att få köpa loss skrivbordet, att underkasta sig en slags ritualiserad body paint utförd av Busey himself.

Samtidigt nojar Ari för att Mary J. Blige ska komma till kontoret och snacka affärer. Till Aris förtret blir han indragen i ett bråk mellan två av hans anställda som är tvillingar, ett faktum som självklart ger upphov till att Ari kläcker ur sig mängder av elaka kommentarer om tvillingar ("How can one embryo produce two fucking losers?").

Ett mycket bra avsnitt, det är alltid roligt när Drama hamnar i rejält obekväma situationer och tack vare tvillingarna får Ari som sagt fritt spelrum att vara suveränt elak.

Entourage fortsätter bjuda på njutning efter njutning.


William

Rush Hour 3 premiär 10 augusti












På gränsen till provocerande barnvänlig action, förutsägbara skämt och en som alltid alldeles för högljudd Chris Tucker.

Som vanligt är de bloopers som visas i slutet av filmen både roligare och mer spännande än själva filmen.


William

fredag 3 augusti 2007

The Day Fuckers












Entourage fortsätter fokusera mycket på Drama och Turtle. Någon på manusavdelningen har uppenbarligen fattat att det är vägen att köra på.

I senaste avsnittet The Day Fuckers slår Drama vad med Vince om att Turtle kan få ligga snabbare än E (Drama hävdar att E aldrig har haft och aldrig kan ha "unemotional sex"). Vadet börjar genast och innehåller såväl 5000 dollar som Turtle i rosa kanindräkt.

Serien fortsätter att hålla otroligt hög klass, detta är inte något exceptionellt bra avsnitt, men det är svårt att briljera varje gång.

Jag ser gärna att Drama och Turtle helt får ta över huvudfokus från Vince och E (de kan istället fortsätta vara sidekicks), jag ser också gärna en jämn nivå av Ari och Lloyd (Aris kamp för sin sons skolgång är ett mycket bra sidospår och hans förhållande till Lloyd är ett av seriens mest intressanta inslag).

William

måndag 30 juli 2007

Spöken, våld och spyor - Ingmar Bergman som skräckfilmsregissör

Med anledning av Ingmar Bergmans bortgång publicerar jag här en längre artikel jag skrev om honom (tror det var 2002). Artikeln har tidigare publicerats i Borås Tidning, tidskriften Filmrutan och på Cinerama.se.

Spöken, våld och spyor - Ingmar Bergman som skräckfilmsregissör

Om en av Sveriges största regissörer genom tiderna, Ingmar Bergman, har det skrivits åtskilliga spaltmeter både i bok- och artikelform. Trots detta finns det fortfarande aspekter av Bergmans konstnärskap som knappt blivit berörda. Framförallt gäller detta den del av Bergmans litterära och filmiska produktion där han använder sig av en framträdande skräcktematik. Faktum är att Bergman i vissa avseenden kan sägas vara en skräckfilmsregissör. Med skräck menar jag här övernaturliga händelser, våld, galenskap, obehag och död. För att få en än djupare förståelse för Bergmans filmiska skräcktematik, krävs det också att man går tillbaka till vissa av hans texter för att se relationen dem emellan. Genom att fokusera på denna skräcktematik kan man alltså kasta ett nytt ljus över Ingmar Bergman och hans högproduktiva karriär.

Det brukar ofta hävdas att skräckfilm och pornografi är så kallade ”kroppsgenrer”. Med detta menas att de syftar till att framkalla kroppsliga reaktioner som rädsla och upphetsning. Detta har gjort det möjligt att särskilja dessa filmtyper från de som stimulerar intellektet som i sin tur utgör en mer accepterad och önskad filmform. Bergman pekar dock själv i sin artikel Varje film är min sista film på filmens känslomässiga effekter och han säger rakt ut att ”bildberättelsen träffar oss direkt i vår känsla utan mellanlandningar i intellektet.” Detta är alltså en ståndpunkt Bergman själv har uttryckt.
I boken Laterna Magica beskriver han en av sina tidigaste skräckupplevelser. Han hade varit olydig och skulle bestraffas. Han blev då instängd i en mörk garderob och hade blivit tillsagd att det i garderoben bodde en liten varelse som åt upp tårna på små barn. Detta skräckscenario är något som återkommer aningen annorlunda uttryckt i novellen En kortare berättelse. Om ett av Jack Uppskärarens tidigaste barndomsminnen. Där får huvudpersonen Jack besök av en liten person ”inte mer än tre decimeter hög”. Den lille mannen berättar för Jack att han besökt honom tidigare i barndomen. Detta verkar vara en tydlig referens till den tåätande varelsen i garderoben.

I Jack Uppskäraren så fortsätter skräcktematiken då Jack kommer ihåg när han som treåring dödade den lille pojke han tidigare trott var en flicka. En plötslig galenskap får Jack att sakta krossa den lilla kroppen så hårt att ”ett litet fiskben spretade ut genom blusen”. Den lille pojken lyckas fly för ett ögonblick men blir åter tillfångatagen av Jack. Pojken försvarar sig då med att försöka bita Jack. Detta resulterar i att Jack med hjälp av en kniv stympar den lille pojken. Förutom att detta är en bra ingång till Bergmans skräcktematik, så är det också något som återkommer i hans filmer. I filmen Vargtimmen (1968) förekommer en sekvens där Max von Sydows karaktär står och fiskar. Plötsligt får han besök av en liten halvnaken pojke. Förutom de tydliga homoerotiska anspelningarna sekvensen innehåller (von Sydows metspö symboliserar en erigerad penis, pojken ligger utmanande och betraktar von Sydow), så övergår den i en skräckfylld mardröm. Handgemäng uppstår mellan de båda och pojken försvarar sig, liksom mot Jack Uppskäraren, genom att bitas. Detta utlöser en annalkande galenskap hos von Sydow som då krossar pojkens kropp mot en klippa, precis som Jack krossar den lilla pojken i sin hand.

Skräcktematiken fortsätter i Vargtimmen och här finns en tydlig koppling till de ”dämoner” och spöken som Bergman talar om så mycket i Laterna Magica. von Sydow blir mer och mer påverkad av och involverad i de situationer där han dras in i och utelämnas till ”dämonerna”. Om än inte helt ofrivilligt, men dock med inneboende motvilja, deltar han i deras middagsbjudningar och alltmer skräckfyllda uppträdanden. Här ser man alltså ganska tydligt Bergmans skräcktematik. Att bilden träffar oss direkt i vår känsla utan mellanlandningar i intellektet, som Bergman tidigare påpekat, får ett magnifikt uttryck i Vargtimmen då en av ”dämonerna” tar av sitt ansikte mitt framför ögonen på von Sydow. Den känslan av skräck och förvirring som von Sydows karaktär upplever går utan förbehåll rakt in i åskådarens känslor, skräck utan dess like.

I Laterna Magica berättar Bergman om hur han som liten fick reda på att han var ett söndagsbarn, ett barn som ”kan se älvorna”. Han såg dock inte några älvor utan ”en liten grå man med blankt, ondskefullt ansikte”. Denne man höll också en flicka i handen, inte längre än ett långfinger. Även här ser man en koppling till Jack Uppskäraren, den tåätande varelsen i garderoben och sekvensen med pojken i Vargtimmen. Mannen med blankt och ondskefullt ansikte kan också ses som en föregångare till den vitsminkade dödsgestalten som skulle återkomma i vissa av Bergmans filmer. Den mest kända måste vara den huvförsedda döden i Det sjunde inseglet (1957) som spelar schack om Antonius Blocks liv.

Sinnesjukdomen som något obehagsrelaterat återfinns bl a i Såsom i en spegel (1961). Enligt Bergmankännaren Maaret Koskinen är sinnessjukdomen där ett uttryck för förlusten av tro. Detta stämmer helt och fullt, men det är också en källa till en skräckfylld filmisk framställning som antyder en religiöst färgad ondska.

I Laterna Magica skriver Bergman vidare om sina övernaturliga upplevelser, främst i form av spöken. Han säger sig ha stött på svåra problem då han varit i färd med att sätta upp pjäser av August Strindberg. Den store svenske författaren ville av någon anledning inte att Bergman skulle sätta upp hans pjäser. Bergman berättar om hur den sedan länge döde Strindberg en natt ringde upp honom och att de träffats för att samtala. Bergman avslutar detta med att skriva att ”spöken, dämoner och andra väsen utan namn eller hemort har omgivit mig sedan min barndom”.

Barndomens förhållande till spöken når sin absoluta kulmen i den starkt självbiografiska filmen Fanny och Alexander (1982), där Alexander intar platsen som Bergmans alter ego. Redan i filmens inledning får man se hur Alexander gömmer sig under ett bord för att därefter sugas in i världens högre dimensioner. Plötsligt börjar en staty att röra på armen och ett märkligt ljud i ena hörnet visar sig vara Döden som släpar på sin tunga lie. Detta är dock inte någon vitsminkad Död, utan en mer dödskalleliknande, måhända mer barnsligt uppfattad Död. Alexanders förhållande till det övernaturliga förstärks efter faderns död, då fadern själv börjar framträda allt oftare.

Den mest framträdande och skrämmande övernaturliga sekvensen sker dock i prästgården. Här blir inte bara kopplingen till den tåätande varelsen i garderoben tydlig, utan även Bergmans samtal med Strindberg.
Alexander har ljugit om sin styvfaders omkomna döttrar och före detta fru, och genom hjälp av Harriet Anderssons småsinta karaktär får styvfadern veta detta. Efter avslutad rottingbehandling fortsätter bestraffandet och Alexander blir då tvungen att sova ensam på den mörka och kalla vinden. Själva akten att bli instängd i ett mörkt rum är nog i sig. Han är ju fullt medveten om sin förmåga att se spöken och på en mörk vind kan det mesta hända. Alexanders värsta farhågor besannas då han plötsligt hör någon uttala hans namn högt och tydligt. Det är de två döda flickorna som kommit för att besöka honom. Liksom Strindberg talade till den vuxne Bergman, så talar dessa spöken till den unge Bergman i skepnad av Alexander. De är inte särskilt glada över att Alexander ljugit om omständigheterna kring deras död, precis som Strindberg inte var nöjd med Bergmans uppsättning av Drömspelet på Lilla Scenen. Skillnaden är bara att Strindberg var vänlig, det är inte de båda spökena. Deras beskyllningar intensifieras till den grad att en av dem kräks över Alexander. Den ultimata skräckfyllda förnedringen; att låta ett spöke kräkas på en.

Förutom att detta ger en bra bild av Alexanders känslomässiga tillstånd då han är instängd på vinden, är det också något Bergman ofta sysselsatt sig med. Både i hans böcker och filmer, så är kroppsvätskor och äckel vanligt förekommande. Exempel på andra filmer av Bergman där skräcktematiken återfinns är Persona (1966), Smultronstället (1957), Jungfrukällan (1960) och Ormens Ägg (1977).

Bergmans skräcktematik återfinns också i hans teaterverksamhet. Tänk bara på uppsättningarna av Spöksonaten, eller ur filmisk synvinkel kanske främst iscensättningen av Bildmakarna, där han på scen inkluderade en visning av Victor Sjöströms Körkarlen (1921). Det är en film med högst påtaglig skräcktematik, med liknande liemansgestalt som återfinns i Bergmans filmer.

I dokumentärfilmen I sällskap med en clown (1997) avslöjar Bergman plötsligt att det finns två spöken i hans hus på Fårö. Det verkar alltså som om det lilla söndagsbarnet fortfarande är ganska vitalt. På gott och ont.

William

fredag 27 juli 2007

Bäst just nu














1. Entourage säsong 4 - Det borde göras en spin-off som bara handlar om Drama och Turtle.

2. This is England av Shane Meadows - Mycket bra om skinheadkulturen och dess urspårning mot bakgrund av Thatcher, Falklandskriget och arbetslöshet.

3. Jekyll - Snygg, välspelad och spännande BBC-serie med James Nesbitt.

4. Lotta Lotass - Sveriges mest intressanta författare. Läs!

5. Real Football Factories (International) - Danny Dyer besöker firmor runtom i världen. Tristast är nog Italien, bäst är när han åker till Polen, Ryssland och Balkan. Stundtals riktigt intressant.

William

onsdag 25 juli 2007

Allsång på fucking Skansen



Varför, åh varför tillåts Anders Lundin sjunga sina infantila små trudilutter i varenda "Allsång på Skansen"-program?!
Finns det ingen omdömdesgill person som kan hindra honmom?
Det är inte skojseliskojsigt att sjunga om det dingelidingande paket killar har mellan benen (som Anders sjöng i förra veckans program), eller att försöka få till en allsång med en "tänk om man fick ligga med vem man ville, tjej eller kille"-typ-refräng (som man fick utstå i går).

Varför måste folkkära svenskar behöva vara så infantila, på gränsen till debila? Mysterium.

Jonna

söndag 22 juli 2007

Conchords, Cincinnati och Entourage


Har nu sett första fem avsnitten av HBO-serien Fligh of the Conchords. Den handlar om två killar från Nya Zeeland som försöker slå sig fram som musiker i New York. Det tar ett litet tag att börja uppskatta humorn i serien och ännu längre tid att uppskatta de återkommande musikalinslagen (i varje avsnitt brister de ut i sång typ vid tre tillfällen). Serien är ganska ojämn, stundtals är den suveränt rolig (dialogen är oftast väldigt smart och oväntad), ibland bara lite småtråkig. Musikalnumren är också ojämna, men vissa, som Pet Shop Boys-inspirerade Inner City Pressure, är helt lysande. Jag ska nog fortsätta se några avsnitt till. Men om jag inte fastnar helt och hållet då lägger jag nog ner den.

Samma sak med John from Cincinnati (läs Jonnas inlägg nedan för mer info om serien). Jag ger den högst två avsnitt till. Det räcker inte med bra skådisar och schyssta miljöer. Hela seriens vilja att vara sådär lågmält quirky and crazy funkar inte för mig. Den har lite för stora pretentioner, samtidigt som den känns väldigt ihålig. Och för varje avsnitt stör jag mig bara mer och mer på John-karaktären. Inga bra förutsättningar för att fortsätta följa serien.

Bäst just nu däremot är fjärde säsongen av Entourage. Jag satt med ett leende på läpparna genom alla de nya avsnitten. Vissa var nästan lika bra som avsnittet Gotcha! från slutet av tredje säsongen (som är seriens tveklöst bästa avsnitt). Anledningen till att Entourage håller sådan jämn och hög nivå, beror mycket på att man låtit Johnny Drama ta allt mer plats. Han är ju seriens bästa karaktär och de avsnitt som mest handlar om honom är de bästa. Tycker även att Dramas förhållande till Turtle har fördjupats och det är en riktig njutning att höra deras dialog.

William

fredag 20 juli 2007

Florence Valentin



I'm on a roll här på bloggen!

Jag måste bara säga att årets breda Håkan-Hellström-genombrott måste bli Florence Valentin!

Det tänkte jag efter att ha sett dem på årets Hultsfredsfestivalen (där de gjorde en av festivalens bästa konserter). Men jag konstaterade det självsäkert när jag såg dem, och framför allt sångaren Love Antell, på, eh, ingen hippp indieklubb – utan på "Allsång på Skansen".

Deras "Pokerkväll i Vårby gård" är så jävla bra! Väldigt mycket Clashs "I faught the law/City of the dead", men ändå.
Äntligen en popgrupp med patos!
Det var så skönt att se Love Antell ta tillfället i akt och inabakat i sitt prat om Karl Gerhard kritisera klassamhället där på Skansen-scenen. Gud vad nervösa Anders Lundin & co såg ut.

Heja heja Florence Valentin!

Jonna

Red river


Ibland är tv oslagbart framför ladda-ned-tv. Och det är när överraskningsmomentet slår ut väl. Som i fallet förra lördagen då jag låg i sängen på kvällen och zappade igenom comhems gundpaket.
Plötsligt upptäckte jag att en western precis hade börjat på den så kallade "grabbkanalen" TV6. Eftersom både John Wayne och Walter Brennan var med hajade jag att det här, "Red river" (1948), var nåt att kolla på.

Och vilken film – vilken jävla film!

Precis som min andra westernfavorit, "Rio bravo" (där Wayne och Brennan också medverkar), är den regisserad av Howard Hawks.
Filmen handlar om att ett gäng boskapsskötare (cowboys) ska föra en flock kor 160 mil söderut till det hungrande Kansas.
Intressantaste karaktären i filmen var den hårde men empatiske "Matt", gestaltad av Montgomery Clift.
Matt slits mellan att fungera som högerhand till sin längs resan allt mer psykotiske styvfar, Thomas Dunson (John Wayne), och att ställa upp för sina kamrater.

"Red river" var för övrigt den film som Montgomery Clift slog igenom med. Jag har läst en del om honom – och vilket öde.
Om denna vackra Peter Jöback-kopia har Marilyn Monroe sagt: "the only person I know who is in worse shape than I am."
Och en tydligen känd acting teacher, Robert Lewis, beskrev Clifts liv som: "the longest suicide in history". Så himla sorgligt.
Varför görs det ingen film på Montgomery Clift? Vilken film det skulle bli! Fatta att "Sunset blvd" skrevs direkt för honom – men han tackade nej. Filmens handling (gammal skådespelerska kär i ung kille) låg tydligen för nära hans egna liv.
Det finns så mycket spännande kring Clift som det verkar = en perfekt film.

Mer trivia: Montgomery Clift tackade tydligen nej till den roll som i stället blev Dean Martins i ovannämnda "Rio Bravo". När man tänker på det är de sjukt lika.

Jonna

Grävande reporter


Sedan drygt en och en halv månad jobbar jag för första gången som nyhetsjournalist. Det är ofta otroligt skoj och spännande. Inte minst för att jag märker hur arbetet påverkar min tillvaro på ett väldigt märkbart sätt. Jag börjar se potentiella nyheter överallt.
Det var för övrigt ett tips jag lärde mig av Rapport-reporten Elisabeth "den mobbade frisyren" Höglund på ett seminarium på SVT för tre år sedan: se nyheterna som finns omkring dig. Så om någon nu säger, för att ta ett slitet exempel, att den har fått sitt konto rensat – är det inte längre ett "stackars" som blir min första reaktion. I stället dyker ett "undrar om det är fler som har drabbats av samma sak?", typ. Väldigt väldigt stört.
Efter att äntligen ha sett David Finchers "Zodiac" häromveckan insåg jag hur badly jag skulle vilja pröva på det riktiga murvel-livet. Att som redaktörerna på The San Francisco chronichle (i filmen och i verkligheten) få utöva lite grävande journalistik och undersöka anonyma brev och chiffrerade meddelanden.
Men att som Robert Graysmith (här spelad av Jake Gyllenhaal) fortsätta att rota i Zodiac-fallet i över tre decennier är kanske inte direkt hur föreställer mig mitt blivande murvelliv. Men jag älskar det besatta, gåtlösandet, den grundliga researchen, pusselläggandet, det oändliga rotandet i gamla arkiv och att klura ut exakt vilken person som är perfekt för just den informationen.

...kanske borde jag ha blivit privatdetektiv istället?

PS. Chloë Sevigny spelade för övrigt bra som grå och urless fru till den besatte Graysmith. Fina runda stålbågade glasögon hade hon också.
Jonna

onsdag 11 juli 2007

Harry Potter och Fenixorden premiär 13/7


Nya Harry Potter-filmen är som en blandning av The Goonies och Twisted Sisters musikvideo I wanna rock. I övrigt är den ungefär likadan som de tidigare delarna. Lite småputtrig, framkallar ett par skratt, enstaka hopp i fåtöljen, viss irritation över att Daniel Radcliffe fortfarande ser så otroligt mesig ut (tycker i och för sig bättre om honom efter hans medverkan i Extras).

Handlingmässigt är det ungefär som vanligt med lite tonårskärlek, skolgårdsmobbing och elaka vuxna med konstiga namn. Voldemort är tillbaka och Harry måste klara biffen. Och så flygs det kvast.

Bäst är nya karaktären Luna Lovegood (spelad av debutanten Evanna Lynch, se bilden ovan), hon är riktigt, riktigt bra. Skulle lika gärna kunna vara med i något tonårsdrogdrama av Harmony Korine eller Larry Clark. Kan verkligen tänka mig se henne punda loss på valfri tung drog i sällskap av barbröstade unga killar utan framtidsplaner.

William

fredag 6 juli 2007

1408 - Mikael Håfström goes Stephen King


Mikael Håfströms senaste alster är Stephen King-filmatiseringen 1408. I filmen spelar John Cusack en författare som specialiserat sig på att skriva om hemsökta hotell. Själv är han dock skeptisk till allt vad spökerier heter och anser att alla "spökhotellens" ägare i själva verket är pengahungriga lögnare. När han får ett vykort från hotellet Dolphin i New York med hälsningen "gå inte in i 1408" blir han självklart nyfiken och efter mycket möda och väldigt många varningar lyckas han få tillgång till rummet.

1408 är helt klart en av de bättre King-filmatiseringarna (vilket i och för sig inte säger så värst mycket...) och Håfström har så klart lagt in lite Shining-referenser. Större delen av filmen utspelas enbart i det läskiga rummet vilket, i takt med de stegrande hemskheterna, skapar en utmärkt och påtaglig klaustrofobisk stämning. Och, om man som jag, är en av världens mest lättskrämda människor, räcker det med att rummet har en spegel eller ett duschdraperi för att jag ska börja ångra att jag valt att se filmen.

Håfström balanserar skickligt mellan hopp-i-fåtöljen-effekter och lågmälda dröm/verklighet-inslag. 1408 är långt ifrån vare sig originell eller nyskapande (någon som utsätter sig för jobbiga situationer och tvingas konfronteras med sina egna demoner har man ju sett förut), men med tanke på att nästan alla skräckfilmer den senaste tiden lidit av en slags post-Ringu- syndrom, så känns det otroligt befriande att 1408 inte innehåller en enda scen med något svarthårigt spöke som rör sig så där onaturligt och hackigt som alla spöken verkar göra nuförtiden (kolla bara in nya skräckisen The Messengers som snart har biopremiär, där bygger hela filmen på att det är läskigt med ett spöke som klättrar Ringu/Grudge-style i taket).

1408 är alltså inget mästerverk. Men helt klart en bra och gedigen skräckfilm. Se den.

William

måndag 2 juli 2007

Planet Terror av Robert Rodriguez


Planet Terror som är Rodriguez bidrag till hans och Tarantinos double-feature Grindhouse är, precis som Death Proof, ett försök att så långt det bara går göra en film som ser på pricken ut som sjuttiotalets skräck- och exploitationfilmer. En sorts hyllning, javisst, men precis som med Death Proof känner jag mig lite lurad. Jag skulle faktiskt mycket hellre sett om någon av filmerna det görs pastisch på. I fallet med Planet Terror så är det zombieskräck som ska hyllas. Och visst, det görs ganska bra. Filmen är lika osammanhängande och blodtörstig som Matteis Zombie Creeping Flesh och Rats-Nights of terror eller Lenzis Nigtmare City. Den har samma virus/äckel/post-apokalyptisk stämning som Cronenbergs Shivers och Romeros Dawn of the Dead. Och samma underliggande splatterhumor som i Bavas Demons.

Men ingenting, absolut ingenting finns i Planet Terror som gör den värd att se för sig själv. Den existerar enbart i relation till dessa andra filmer. Jag har svårt för detta "kultiga" sätt att förhålla sig till film, även om det i fallet med Grindhouse görs med hjärtat på rätt ställe.

Det bästa med Grindhouse är faktiskt inte Planet Terror och Death Proof. Det bästa är istället de fejkade trailers som ligger innan de två långfilmerna. Dessa trailers med titlar som Machete, Don't och Werewolf women of the SS visar på några minuter precis vad Rodriguez och Tarantino behöver 90 minuter var för att göra. Dessa trailers är helt briljanta i sin retrokänsla (musiken, klippningen, voice-overn, dialogen) och skulle mycket väl ha kunnat existera som riktiga filmer. Och det är kanske just därför jag tycker så mycket om dem, för att de inte existerar som nyproducerade långfilmer. Death Proof och Planet Terror borde nog också bara ha blivit fejkade trailers.


William

onsdag 27 juni 2007

I spit on your grave och Death Weekend istället för Death Proof


Istället för att lägga tid och pengar på att se Tarantinos Death Proof, så rekommenderar jag att ni ser någon av de filmer han hyllar/refererar till. Så därför: se I spit on your grave, Death Weekend eller Faster Pussycat Kill! Kill!. Strunta i Death Proof.

William

General Idi Amin Dada istället för Last King of Scotland


Idag släpps Last King of Scotland på DVD i Sverige. En film som fått bra omdömen av många kritiker, framförallt för Forest Whitakers gestaltning av galenpannan/charmören/diktatorn Idi Amin. Det är en helt ok film. Och Forest Whitaker är jättebra, I agree. Men när jag i höstas såg Last King of Scotland kunde jag inte skaka av mig känslan att jag hellre skulle sett om Barbet Schroeders dokumentär General Idi Amin Dada (1974). För i ärlighetens namn är Last King of Scotland inte en jätteintressant eller spännande historia. Syftet med den är istället att visa på hur galen och förfärlig Idi Amin var. Fast hur mycket Forest Whitaker än stirrar, svettas och skriker, så hamnar han ändå ljusår ifrån den riktige Idi Amin som porträtteras i Schroeders film. Och General Idi Amin Dada godkändes ändå av diktatorn själv, vilket ju säger en del om hans brist på verklighetsförankring.

När jag såg Whitaker ta i så han sprack i varje scen för att visa på Amins galenskap, började jag sakna scenerna med den riktige Amin, när han ljuger om varför krokodilerna ligger med öppna käftar, eller när han berättar om den superhemliga bok han kommit över (Sion vises protokoll...) eller att han säger sig veta att judarna förgiftat nilen. Eller hans simtävling i sin pool där ingen av de andra tävlande vågar vinna. Sådana scener förmedlar en långt större insikt i hur totalt fucked up Amin var.

Så därför, se General Idi Amin Dada istället för Last King of Scotland. Det är ungefär samma film, bara att den ena är så mycket bättre och mer intressant.

Förresten, så har Sharad Patels Rise and fall of Idi Amin en mer intressant historia än Last King of Scotland. Den är ett bra komplement till General Idi Amin Dada.

William

Kreativ reklam


I dag har "Die Hard 4.0" premiär, vilket kanske inte har undgått någon.
En skojig sak som jag har hört är att det görs reklam för filmen på ett synnerligen kreativt sätt på Medborgarplatsen.
Jag har alltså inte sett det själv, men det ska tydligen stå en urblåst och nedklottrad folkabuss med avspärrningstejp runt sig där på torget.
Bland klottret kan man läsa: "Jippi-ka-jee-motherfucker" - John McClane".

Jag överlåter till William att kommentera själva filmen.

Jonna

måndag 25 juni 2007

John from Cincinnati


Har haft fullt upp den senaste veckan, men så i går kunde jag äntligen kolla in den nya HBO-serien "John from Cincinnati", som hade amerikansk tv-premiär den 10 juni. Så jag gissar att det har visats tre avsnitt hittills, men jag har bara sett de två första.

Likt sin anfader, "Sopranos", handlar "John from Cincinnati" om en dysfynktionell familj. Men den här gången utspelas dramatiken på Imperial Beach i California istället för i ett burget villaområde i New Jersey.

Familjen består av tre generationers proffssurfare. Farfar är gammal surfarlegend, och äger tillsammans med sin fru en surfaffär och de har dessutom vårdnaden om sitt barnbarn (också han en blivande surfer) på grund av att deras son har blivit heroinpundare.
Men själva "John från Cincinnati" är en Rain Man-aktig snubbe som plötsligt dyker upp från ingenstans. Han kan bara upprepa det som någon annan har sagt innan och han har en mystisk påverkan på människor i sin omgivning.

Bara seriens miljö känns ny och fräsch och surfarna ser ut som att de skulle kunna vara subkulturcastade till en Gus Van Sant-film.
Just castingen är annars det hittills mest intressanta med serien.
Det är en riktig all star-uppställning:
Rebecca de Mornay (bl.a. Wedding crashers)
Luiz Guzmán (Raoul 'El Cid' Hernandez i Oz)
Matt Winston (Dr. Jeffrey Steadman i Scrubs)
Luke Perry (Dylan i Beverly Hills)
Ed O'Neil (Al Bundy i Våra värsta år)
Willie Garson (Carries gaykompis Stanford i Sex & The City).

De två första avsnitten har varit lite väl osammanhängande, men jag tror ändå att det här blir sommarens substitut för "Heroes". Om det sedan blir en Sopranos-succé är tveksamt. Men det är å andra sidan ett orimligt krav på en tv-serie.

Jonna

onsdag 20 juni 2007

Bästa citatet ur Bögjävlar

Det bästa citatet ur nyutkomna boken Bögjävlar står Tomas Hemstad för när han kommenterar folk som tycker han är "straight acting":

"Om du inte tror mig, får du väl följa med mig ner i videoklubbsmörkret på Manhattan nästa gång. Det är, som någon sa, sjukt svårt att säga straight acting med munnen full av kuk."

Suveränt.


William

Black Snake Moan, Hostel 2 och Mishima


Det är filmer som Black Snake Moan som får mig att ifrågasätta hela filmmediet. Om det överhuvudtaget är värt att fortsätta titta på film om man riskerar att se en till film som är lika jävla dålig som Black Snake Moan. Jag känner mig berövad på en betydande del av mitt människovärde. Jag önskar att det hela är ett skämt, att det är en slags förhöjd form av ironi, ogreppbar, överintelligent. Men nej. Det är istället ett bottenlöst hål av stinkande värderingar, katastrofalt manus, skådespeleri som borde avrättas och ett helt filmteam som måste få yrkesförbud. Black Snake Moan suger. Den suger så hårt att den by it self definierar ordet "suger".

Hostel 2 känns som ett mästerverk i jämförelse med Black Snake Moan. Visserligen är den bara en upprepning av ettan (fast med jobbiga amerikanska tjejer i rollerna istället för killar), men tack vare en (till synes) ganska hög budget och kompetent hantverk är den helt ok. Långt ifrån vad jag skulle klassa som bra, men ändå värd sina ca 90 minuter.

Såg även Paul Schraders Mishima - A life in four chapters (1985) i helgen. Riktigt bra biopic om den mycket intressanta författaren och poeten Yukio Mishima. Jag fastnade nog mest för sekvensen där Mishima, på höjden av sin karriär, låter sig fotograferas i olika poser bl a barbröstad med samurajsvärd och min favorit: som Sankt Sebastian med pilar i bröstet (se bilden i början av inlägget). Underbart.

När jag ändå skriver om Mishima kan jag också rekommendera hans debutroman Demaskering och hans enda film Yukoku aka Patriotism - The Rite of Love and Death (1966).

William

torsdag 14 juni 2007

Viktig fundering

Ikväll såg jag The Blue Dahlia (1946) och kom att tänka på att Veronica Lake ser ut som Paris Hilton och pratar som Mischa Barton. Så det så.

William

onsdag 13 juni 2007

Verhoeven är tillbaka


Med senaste filmen Black Book aka Zwartboek är Paul Verhoeven tillbaka. På många sätt. Han har bl a återvänt till hemlandet Holland, än en gång arbetat med manusförfattaren Gerard Soeteman (som skrivit manus till alla Verhoevens holländska filmer) och använt sig av många av de teman han utvecklade i sin 70- och 80-talsproduktion.

I Black Book får man följa den unga judinnan Rachel som under tyskarnas ockupation av Holland under andra världskriget får sin familj dödad av tyskarna, hamnar i motståndsrörelsen, infiltrerar ett nazistiskt högkvarter och blir kär i en SS-hauptsturmführer.

Handlings- och utseendemässigt har den så klart mest gemensamt med Verhoevens film Soldaat van Oranje (1977) som utspelas under samma period, där man också får följa den holländska motståndsrörelsen. I Black Book är det dock en (stark) kvinna i huvudrollen, något som är ganska typiskt för Verhoeven.

Det finns även självbiografiska element i filmen. Som exempelvis de många scenerna med ljud från bombflygplanen och de exploderande bomberna som får glasen att klirra och väggarna att skaka. Just det lyfter Verhoeven (i Rob van Scheers biografi Paul Verhoeven) fram som ett av sina starkaste minnen från sin barndom i det krigsdrabbade Holland.

För att vara Verhoeven är Black Book ganska återhållsam vad gäller sex och våld. Visst finns det en ganska stor fokusering på kroppslighet (det är t ex mycket naket och människor som kissar), men i jämförelse med Spetters, Turkish Delight eller Starship Troopers är den väldigt sansad. Kan ju ha en del att göra med ämnet också.

Verhoeven skapar bra stämning i filmen med motståndsrörelsen som smugglar vapen på tåg (öppna väskorna!) och dekadenta nazistfester med alldeles för mycket champagne, uppknäppta militärskjortor och rufsiga snedbenor.

Även förhållandet mellan Rachel och SS-mannen är bra skildrat och han gör något eget av detta tema som ju använts tidigare i filmer som Cavanis Nattportiern (S/M-förhållande) och Canevaris Gestapos Last Orgy (som bygger på ett rent hämndmotiv).

Slutscenen är nog filmens starkaste, eftersom den berör nutiden och Israel/Palestina-konflikten på ett subtilt sätt.

Black Book är långt ifrån Verhoevens bästa film. Men väl värd att se. Konstigt att inte någon (vad jag vet) svensk distributör köpt in den än. Någon borde göra det.

William

tisdag 12 juni 2007

Venus av Roger Michell, biopremiär 10 augusti


Peter O' Toole är nästan lika saggig och dirty här som när han spelade Kejsar Tiberius i Tinto Brass Caligula. Venus handlar om den åldrade aktören Maurice (O'Toole) som blir förälskad i sin kompis nyinflyttade släkting, som råkar vara en tonårsflicka i kort kjol. Maurice flippar ur helt och hållet i flickans närvaro och spenderar större delen av filmen med att visa upp sina gula tänder, smaska högt med en mun som skulle behöva mycket mer saliv, och med att ta varje tillfälle i akt att (smyg)titta eller ta på henne.

Att kalla filmen för gubbig är ett understatement. Snarare är den kateterbärande långvårdsmaterial.

Men för att inte vara allt för orättvis måste jag ändå lyfta fram dess kvaliteter: bra dialog (du har aldrig hört så här gamla människor säga "fuck" så här ofta) som både är cynisk och sympatisk, intressant tematik om människans behov av beröring, problematisering av vad det innebär att åldras och en del kul metafilmiska detaljer.

Synd bara att den är så extremt traditionell i sitt upplägg (gammal, eller vänta lite...döende man, som får ihop det med ung flicka. Kom igen nu...). Att den har en karaktärsutveckling som känns väldigt krystad (oj, vad hon lär sig mycket om livet av den gamle mannens vishet, och oj vad ivrig hon blir att plötsligt visa honom brösten).

Venus är en enda lång parad i rynkig hud, vitt hår och dåliga tänder. Med en tydlig vilja att visa skillnaderna, och likheterna, med den tvärtom unga och oförstörda huden (livet, framtiden, drömmarna...).

Det finns säkert de som kommer säga att Venus är "en hyllning till livet" eller nåt sånt. Låt er inte luras. Den är en hyllning till löst sittande hud och gula tånaglar.

William

Referensbibliotek




"Man måste ha ett referensbibliotek". Det har min gamle far itutat mig allt sedan jag flyttade hemifrån.
Själv lever han i ett övermöblerat hem med över 3000 långfilmer, otaliga vinyl- och cd-skivor samt hyllmeter med böcker.

Att vår tids referensbibliotek är internet har inte riktigt landat hos honom.

Därför kom han för ett tag sedan över med en present – "Vem är det '96" (1996, alltså ett elva år gammalt ex!).
För er som inte vet vad "Vem är det" är för bokserie kan jag berätta att det är en anakronistisk företelse som i alfabetisk ordning beskriver mer eller mindre kända svenskar. Som om google, ne.se och wikipedia inte var uppfunna.

Men i går upptäckte jag faktiskt fördelen med att ha ett ringa referensbibliotek hemma.
Jag kom på att jag ville citera Ingmar Bergman i min sista Aftonbladet-krönika (som publiceras i morgon).
Eftersom jag bara vagt kom ihåg att hans uttryck handlade om "fruktan" försökte jag googla fram det – utan resultat.
Det slutade med att jag fick bläddra genom hela "Laterna magica" (Bergmans självbiografi) för att hitta den lilla meningen, och till slut fann jag den: "Fruktan realiserade det fruktade"!
Referensbokslycka är ändå en fin lycka.

Jonna

Off topic: hot shots tittar ned hos folket

Påfallande ofta säger världsfrånvända hot shots att de har koll på vad vanligt folk snackar om genom att hänvisa till att de minsann har pratat med taxichaufförer.
Två aktuella exempel:

"Jag träffade på en taxichaffis. Kyltekniker från Iran. välutbildad. Han får inte komma på anställningsintervju. Jag blir gråtfärdig när jag hör sånt. Duktiga människor som inte ens får chansen att komma fram." (Jacob Wallenberg, Aftonbladet 9/6).

"Jag har långa listor på strofer som jag tycker om, som jag hört av taxichaufförer eller hittat på själv." (Per Gessle, DN, 12/6).

Jonna

It's all over now


Då var det slut. Sopranos. Tidernas bästa tv-serie.

Om det näst sista avsnittet var en sorts upptakt till vad som hade potential att bli en uppdaterad New Jersey-variant av slutscenen i Scarface, så var det sista avsnittet snarare motsatsen. Och det skriver jag, mind you, efter att det i dagens SvD avslöjats att "Sopranos farväl utan slut". Jag kommer alltså inte ge någon mer spoiler än så heller.

Däremot vill jag påstå att det sista avsnittet var så nära perfektion som det någonsin hade möjlighet att komma (dock en helt annan slags perfektion än t ex det Steve Buscemi-regisserade avsnittet i tredje säsongen, där Paulie och Chris hamnar i en bil med soppatorsk i skogen och håller på att frysa ihjäl. Det är nog seriens absolut bästa avsnitt, ett slags kammarspel i en vinterskog, med en stegrande känsla av vansinne).

Det som jag verkligen gillar med sista avsnittet är att det inte är några direkta trådar som knyts ihop, att Tony fortsätter vara det "svarta hål" (som en vän till mig så passande uttryckte det) som drar ner alla i avgrunden - det räcker med en enda blick åt hans håll för att falla handlöst ner i mörkret. Och samtidigt finns där en mjukhet, ett känsloliv, även om t o m Dr. Melfi till sist såg dessa karaktärsdrag som bara ytterligare tecken på att Tony är en bonafide sociopat.

Sociopat eller inte, slutsekvensen påminner om varför man ändå gillar Tony och hans dubbla natur. Snyggt gjort är det också, med anspelningar på klassiska maffiafilmer och med en grym lek med åskådarens förväntningar och vetskap. Det är ett ypperligt exempel på det som kallas för "öppet slut". Och en mer än värdig avslutning på Sopranos.

William

måndag 11 juni 2007

88 minutes av Jon Avnet


Ploten är genial: Han har 88 minuter på sig att lösa ett mordfall. Sitt eget.
Vem vill inte se den thrillern en kvalmigt het söndagskväll?
Speciellt när det är Al Pacino som har huvudrollen som collegeprofessor och rättspsykolog för FBI.
Men "88 minutes" visar sig snabbt vara som ett budgetskrivet "24"-avsnitt.
Med en krystad och ologisk handling från c-filmsträsket.
Man blir riktigt ledsen av att se Al Pacino i en så usel film. Vissa skådespelare vill man ju ska kunna fungera som kvalitetsmarkörer, Pacino är naturligtvis en av dem.
Som tur är har den gamle 67-åringen i alla fall ingen romans med någon av sina mer än fyrtio år yngre motspelerskor (som är hans elever i filmen). Hade han haft det hade jag stängt av direkt! Är så jäkla trött på att de gamla stötarna tutas ihop med unga puddingar på film. Det är så himla not troligt och omodernt!
Av Jonna Sima

lördag 9 juni 2007

All heder åt Heder


Igår såg jag för tredje gången den (till synes) ganska mediokra komedin Benchwarmers med bl a Jon Heder, Rob Schneider och David Spade. En film om ett gäng nördar som börjar spela baseball och på det sättet tar revansch på sina gamla bullys. Självklart med en sensmoral om hur viktigt det är att hjälpa och stötta varandra och att helt enkelt vara snäll mot sina medmänniskor. Så långt låter det ju ganska trist, ointressant och förutsägbart (ungefär som Will Ferrells sämsta film Kicking and Screaming).


Men grejen med Benchwarmers är att den har något mer, något som gör den värd att uppmärksammas (om än på väldigt liten skala). I likhet med filmer som t ex Dodgeball har den en sorts anarkistisk och snudd på elak humor som gör att den får en dimension av överraskning och bångstyrighet. En slags humor som hela tiden glider en ur händerna, man tror man har fattat hela grejen, så plötsligt byter den riktning och landar på en totalt oväntad plats. Och tack vare filmens överdrivet okomplicerade och "ja, vi har sett det förut"-inramning, blir den humoristiska effekten desto större. Om man återigen jämför med Dodgeball, så har den ju i grunden en rolig förutsättning på ett helt annat sätt än Benchwarmers: jag menar, vad är roligast, vuxna män som spelar spökboll eller vuxna män som spelar baseball?


Den karaktär i Benchwarmers som nästan ensam bär upp hela filmens humorarsenal är Jon Heder (som i vissa scener beter sig identiskt med sin paradroll Napoleon Dynamite). Heders karaktär förkroppsligar allt som är bra med Benchwarmers, det är han som gör den till något annat än en dussinrulle. Varje gång han är i bild riskerar något oväntat att hända, något som skakar om den amerikanska tillsammans-är-vi-starka-alla-får-vara-med-sportfilmen i sina grundvalar. Trots detta är Benchwarmers i sin helhet inte lika rolig som Dodgeball. Men den är bra mycket mer oväntad och på sina få, få ställen är Jon Heder lika rolig som om Chris Farley, Will Ferrell och Adam Sandler skulle samsats i en och samma person.
William