I spit on your grave och Death Weekend istället för Death Proof

Istället för att lägga tid och pengar på att se Tarantinos Death Proof, så rekommenderar jag att ni ser någon av de filmer han hyllar/refererar till. Så därför: se I spit on your grave, Death Weekend eller Faster Pussycat Kill! Kill!. Strunta i Death Proof.

William

General Idi Amin Dada istället för Last King of Scotland

Idag släpps Last King of Scotland på DVD i Sverige. En film som fått bra omdömen av många kritiker, framförallt för Forest Whitakers gestaltning av galenpannan/charmören/diktatorn Idi Amin. Det är en helt ok film. Och Forest Whitaker är jättebra, I agree. Men när jag i höstas såg Last King of Scotland kunde jag inte skaka av mig känslan att jag hellre skulle sett om Barbet Schroeders dokumentär General Idi Amin Dada (1974). För i ärlighetens namn är Last King of Scotland inte en jätteintressant eller spännande historia. Syftet med den är istället att visa på hur galen och förfärlig Idi Amin var. Fast hur mycket Forest Whitaker än stirrar, svettas och skriker, så hamnar han ändå ljusår ifrån den riktige Idi Amin som porträtteras i Schroeders film. Och General Idi Amin Dada godkändes ändå av diktatorn själv, vilket ju säger en del om hans brist på verklighetsförankring.

När jag såg Whitaker ta i så han sprack i varje scen för att visa på Amins galenskap, började jag sakna scenerna med den riktige Amin, när han ljuger om varför krokodilerna ligger med öppna käftar, eller när han berättar om den superhemliga bok han kommit över (Sion vises protokoll...) eller att han säger sig veta att judarna förgiftat nilen. Eller hans simtävling i sin pool där ingen av de andra tävlande vågar vinna. Sådana scener förmedlar en långt större insikt i hur totalt fucked up Amin var.

Så därför, se General Idi Amin Dada istället för Last King of Scotland. Det är ungefär samma film, bara att den ena är så mycket bättre och mer intressant.

Förresten, så har Sharad Patels Rise and fall of Idi Amin en mer intressant historia än Last King of Scotland. Den är ett bra komplement till General Idi Amin Dada.

William

Kreativ reklam

I dag har "Die Hard 4.0" premiär, vilket kanske inte har undgått någon.
En skojig sak som jag har hört är att det görs reklam för filmen på ett synnerligen kreativt sätt på Medborgarplatsen.
Jag har alltså inte sett det själv, men det ska tydligen stå en urblåst och nedklottrad folkabuss med avspärrningstejp runt sig där på torget.
Bland klottret kan man läsa: "Jippi-ka-jee-motherfucker" - John McClane".

Jag överlåter till William att kommentera själva filmen.

Jonna

John from Cincinnati

Har haft fullt upp den senaste veckan, men så i går kunde jag äntligen kolla in den nya HBO-serien "John from Cincinnati", som hade amerikansk tv-premiär den 10 juni. Så jag gissar att det har visats tre avsnitt hittills, men jag har bara sett de två första.

Likt sin anfader, "Sopranos", handlar "John from Cincinnati" om en dysfynktionell familj. Men den här gången utspelas dramatiken på Imperial Beach i California istället för i ett burget villaområde i New Jersey.

Familjen består av tre generationers proffssurfare. Farfar är gammal surfarlegend, och äger tillsammans med sin fru en surfaffär och de har dessutom vårdnaden om sitt barnbarn (också han en blivande surfer) på grund av att deras son har blivit heroinpundare.
Men själva "John från Cincinnati" är en Rain Man-aktig snubbe som plötsligt dyker upp från ingenstans. Han kan bara upprepa det som någon annan har sagt innan och han har en mystisk påverkan på människor i sin omgivning.

Bara seriens miljö känns ny och fräsch och surfarna ser ut som att de skulle kunna vara subkulturcastade till en Gus Van Sant-film.
Just castingen är annars det hittills mest intressanta med serien.
Det är en riktig all star-uppställning:
Rebecca de Mornay (bl.a. Wedding crashers)
Luiz Guzmán (Raoul 'El Cid' Hernandez i Oz)
Matt Winston (Dr. Jeffrey Steadman i Scrubs)
Luke Perry (Dylan i Beverly Hills)
Ed O'Neil (Al Bundy i Våra värsta år)
Willie Garson (Carries gaykompis Stanford i Sex & The City).

De två första avsnitten har varit lite väl osammanhängande, men jag tror ändå att det här blir sommarens substitut för "Heroes". Om det sedan blir en Sopranos-succé är tveksamt. Men det är å andra sidan ett orimligt krav på en tv-serie.

Jonna

Bästa citatet ur Bögjävlar

Det bästa citatet ur nyutkomna boken Bögjävlar står Tomas Hemstad för när han kommenterar folk som tycker han är "straight acting":

"Om du inte tror mig, får du väl följa med mig ner i videoklubbsmörkret på Manhattan nästa gång. Det är, som någon sa, sjukt svårt att säga straight acting med munnen full av kuk."

Suveränt.


William

Black Snake Moan, Hostel 2 och Mishima

Det är filmer som Black Snake Moan som får mig att ifrågasätta hela filmmediet. Om det överhuvudtaget är värt att fortsätta titta på film om man riskerar att se en till film som är lika jävla dålig som Black Snake Moan. Jag känner mig berövad på en betydande del av mitt människovärde. Jag önskar att det hela är ett skämt, att det är en slags förhöjd form av ironi, ogreppbar, överintelligent. Men nej. Det är istället ett bottenlöst hål av stinkande värderingar, katastrofalt manus, skådespeleri som borde avrättas och ett helt filmteam som måste få yrkesförbud. Black Snake Moan suger. Den suger så hårt att den by it self definierar ordet "suger".

Hostel 2 känns som ett mästerverk i jämförelse med Black Snake Moan. Visserligen är den bara en upprepning av ettan (fast med jobbiga amerikanska tjejer i rollerna istället för killar), men tack vare en (till synes) ganska hög budget och kompetent hantverk är den helt ok. Långt ifrån vad jag skulle klassa som bra, men ändå värd sina ca 90 minuter.

Såg även Paul Schraders Mishima - A life in four chapters (1985) i helgen. Riktigt bra biopic om den mycket intressanta författaren och poeten Yukio Mishima. Jag fastnade nog mest för sekvensen där Mishima, på höjden av sin karriär, låter sig fotograferas i olika poser bl a barbröstad med samurajsvärd och min favorit: som Sankt Sebastian med pilar i bröstet (se bilden i början av inlägget). Underbart.

När jag ändå skriver om Mishima kan jag också rekommendera hans debutroman Demaskering och hans enda film Yukoku aka Patriotism - The Rite of Love and Death (1966).

William

Viktig fundering

Ikväll såg jag The Blue Dahlia (1946) och kom att tänka på att Veronica Lake ser ut som Paris Hilton och pratar som Mischa Barton. Så det så.

William

Verhoeven är tillbaka

Med senaste filmen Black Book aka Zwartboek är Paul Verhoeven tillbaka. På många sätt. Han har bl a återvänt till hemlandet Holland, än en gång arbetat med manusförfattaren Gerard Soeteman (som skrivit manus till alla Verhoevens holländska filmer) och använt sig av många av de teman han utvecklade i sin 70- och 80-talsproduktion.

I Black Book får man följa den unga judinnan Rachel som under tyskarnas ockupation av Holland under andra världskriget får sin familj dödad av tyskarna, hamnar i motståndsrörelsen, infiltrerar ett nazistiskt högkvarter och blir kär i en SS-hauptsturmführer.

Handlings- och utseendemässigt har den så klart mest gemensamt med Verhoevens film Soldaat van Oranje (1977) som utspelas under samma period, där man också får följa den holländska motståndsrörelsen. I Black Book är det dock en (stark) kvinna i huvudrollen, något som är ganska typiskt för Verhoeven.

Det finns även självbiografiska element i filmen. Som exempelvis de många scenerna med ljud från bombflygplanen och de exploderande bomberna som får glasen att klirra och väggarna att skaka. Just det lyfter Verhoeven (i Rob van Scheers biografi Paul Verhoeven) fram som ett av sina starkaste minnen från sin barndom i det krigsdrabbade Holland.

För att vara Verhoeven är Black Book ganska återhållsam vad gäller sex och våld. Visst finns det en ganska stor fokusering på kroppslighet (det är t ex mycket naket och människor som kissar), men i jämförelse med Spetters, Turkish Delight eller Starship Troopers är den väldigt sansad. Kan ju ha en del att göra med ämnet också.

Verhoeven skapar bra stämning i filmen med motståndsrörelsen som smugglar vapen på tåg (öppna väskorna!) och dekadenta nazistfester med alldeles för mycket champagne, uppknäppta militärskjortor och rufsiga snedbenor.

Även förhållandet mellan Rachel och SS-mannen är bra skildrat och han gör något eget av detta tema som ju använts tidigare i filmer som Cavanis Nattportiern (S/M-förhållande) och Canevaris Gestapos Last Orgy (som bygger på ett rent hämndmotiv).

Slutscenen är nog filmens starkaste, eftersom den berör nutiden och Israel/Palestina-konflikten på ett subtilt sätt.

Black Book är långt ifrån Verhoevens bästa film. Men väl värd att se. Konstigt att inte någon (vad jag vet) svensk distributör köpt in den än. Någon borde göra det.

William

Venus av Roger Michell, biopremiär 10 augusti

Peter O' Toole är nästan lika saggig och dirty här som när han spelade Kejsar Tiberius i Tinto Brass Caligula. Venus handlar om den åldrade aktören Maurice (O'Toole) som blir förälskad i sin kompis nyinflyttade släkting, som råkar vara en tonårsflicka i kort kjol. Maurice flippar ur helt och hållet i flickans närvaro och spenderar större delen av filmen med att visa upp sina gula tänder, smaska högt med en mun som skulle behöva mycket mer saliv, och med att ta varje tillfälle i akt att (smyg)titta eller ta på henne.

Att kalla filmen för gubbig är ett understatement. Snarare är den kateterbärande långvårdsmaterial.

Men för att inte vara allt för orättvis måste jag ändå lyfta fram dess kvaliteter: bra dialog (du har aldrig hört så här gamla människor säga "fuck" så här ofta) som både är cynisk och sympatisk, intressant tematik om människans behov av beröring, problematisering av vad det innebär att åldras och en del kul metafilmiska detaljer.

Synd bara att den är så extremt traditionell i sitt upplägg (gammal, eller vänta lite...döende man, som får ihop det med ung flicka. Kom igen nu...). Att den har en karaktärsutveckling som känns väldigt krystad (oj, vad hon lär sig mycket om livet av den gamle mannens vishet, och oj vad ivrig hon blir att plötsligt visa honom brösten).

Venus är en enda lång parad i rynkig hud, vitt hår och dåliga tänder. Med en tydlig vilja att visa skillnaderna, och likheterna, med den tvärtom unga och oförstörda huden (livet, framtiden, drömmarna...).

Det finns säkert de som kommer säga att Venus är "en hyllning till livet" eller nåt sånt. Låt er inte luras. Den är en hyllning till löst sittande hud och gula tånaglar.

William

Referensbibliotek

"Man måste ha ett referensbibliotek". Det har min gamle far itutat mig allt sedan jag flyttade hemifrån.
Själv lever han i ett övermöblerat hem med över 3000 långfilmer, otaliga vinyl- och cd-skivor samt hyllmeter med böcker.

Att vår tids referensbibliotek är internet har inte riktigt landat hos honom.

Därför kom han för ett tag sedan över med en present – "Vem är det '96" (1996, alltså ett elva år gammalt ex!).
För er som inte vet vad "Vem är det" är för bokserie kan jag berätta att det är en anakronistisk företelse som i alfabetisk ordning beskriver mer eller mindre kända svenskar. Som om google, ne.se och wikipedia inte var uppfunna.

Men i går upptäckte jag faktiskt fördelen med att ha ett ringa referensbibliotek hemma.
Jag kom på att jag ville citera Ingmar Bergman i min sista Aftonbladet-krönika (som publiceras i morgon).
Eftersom jag bara vagt kom ihåg att hans uttryck handlade om "fruktan" försökte jag googla fram det – utan resultat.
Det slutade med att jag fick bläddra genom hela "Laterna magica" (Bergmans självbiografi) för att hitta den lilla meningen, och till slut fann jag den: "Fruktan realiserade det fruktade"!
Referensbokslycka är ändå en fin lycka.

Jonna

Off topic: hot shots tittar ned hos folket

Påfallande ofta säger världsfrånvända hot shots att de har koll på vad vanligt folk snackar om genom att hänvisa till att de minsann har pratat med taxichaufförer.
Två aktuella exempel:

"Jag träffade på en taxichaffis. Kyltekniker från Iran. välutbildad. Han får inte komma på anställningsintervju. Jag blir gråtfärdig när jag hör sånt. Duktiga människor som inte ens får chansen att komma fram." (Jacob Wallenberg, Aftonbladet 9/6).

"Jag har långa listor på strofer som jag tycker om, som jag hört av taxichaufförer eller hittat på själv." (Per Gessle, DN, 12/6).

Jonna

It's all over now

Då var det slut. Sopranos. Tidernas bästa tv-serie.

Om det näst sista avsnittet var en sorts upptakt till vad som hade potential att bli en uppdaterad New Jersey-variant av slutscenen i Scarface, så var det sista avsnittet snarare motsatsen. Och det skriver jag, mind you, efter att det i dagens SvD avslöjats att "Sopranos farväl utan slut". Jag kommer alltså inte ge någon mer spoiler än så heller.

Däremot vill jag påstå att det sista avsnittet var så nära perfektion som det någonsin hade möjlighet att komma (dock en helt annan slags perfektion än t ex det Steve Buscemi-regisserade avsnittet i tredje säsongen, där Paulie och Chris hamnar i en bil med soppatorsk i skogen och håller på att frysa ihjäl. Det är nog seriens absolut bästa avsnitt, ett slags kammarspel i en vinterskog, med en stegrande känsla av vansinne).

Det som jag verkligen gillar med sista avsnittet är att det inte är några direkta trådar som knyts ihop, att Tony fortsätter vara det "svarta hål" (som en vän till mig så passande uttryckte det) som drar ner alla i avgrunden - det räcker med en enda blick åt hans håll för att falla handlöst ner i mörkret. Och samtidigt finns där en mjukhet, ett känsloliv, även om t o m Dr. Melfi till sist såg dessa karaktärsdrag som bara ytterligare tecken på att Tony är en bonafide sociopat.

Sociopat eller inte, slutsekvensen påminner om varför man ändå gillar Tony och hans dubbla natur. Snyggt gjort är det också, med anspelningar på klassiska maffiafilmer och med en grym lek med åskådarens förväntningar och vetskap. Det är ett ypperligt exempel på det som kallas för "öppet slut". Och en mer än värdig avslutning på Sopranos.

William

88 minutes av Jon Avnet

Ploten är genial: Han har 88 minuter på sig att lösa ett mordfall. Sitt eget.
Vem vill inte se den thrillern en kvalmigt het söndagskväll?
Speciellt när det är Al Pacino som har huvudrollen som collegeprofessor och rättspsykolog för FBI.
Men "88 minutes" visar sig snabbt vara som ett budgetskrivet "24"-avsnitt.
Med en krystad och ologisk handling från c-filmsträsket.
Man blir riktigt ledsen av att se Al Pacino i en så usel film. Vissa skådespelare vill man ju ska kunna fungera som kvalitetsmarkörer, Pacino är naturligtvis en av dem.
Som tur är har den gamle 67-åringen i alla fall ingen romans med någon av sina mer än fyrtio år yngre motspelerskor (som är hans elever i filmen). Hade han haft det hade jag stängt av direkt! Är så jäkla trött på att de gamla stötarna tutas ihop med unga puddingar på film. Det är så himla not troligt och omodernt!
Av Jonna Sima

All heder åt Heder

Igår såg jag för tredje gången den (till synes) ganska mediokra komedin Benchwarmers med bl a Jon Heder, Rob Schneider och David Spade. En film om ett gäng nördar som börjar spela baseball och på det sättet tar revansch på sina gamla bullys. Självklart med en sensmoral om hur viktigt det är att hjälpa och stötta varandra och att helt enkelt vara snäll mot sina medmänniskor. Så långt låter det ju ganska trist, ointressant och förutsägbart (ungefär som Will Ferrells sämsta film Kicking and Screaming).

Men grejen med Benchwarmers är att den har något mer, något som gör den värd att uppmärksammas (om än på väldigt liten skala). I likhet med filmer som t ex Dodgeball har den en sorts anarkistisk och snudd på elak humor som gör att den får en dimension av överraskning och bångstyrighet. En slags humor som hela tiden glider en ur händerna, man tror man har fattat hela grejen, så plötsligt byter den riktning och landar på en totalt oväntad plats. Och tack vare filmens överdrivet okomplicerade och "ja, vi har sett det förut"-inramning, blir den humoristiska effekten desto större. Om man återigen jämför med Dodgeball, så har den ju i grunden en rolig förutsättning på ett helt annat sätt än Benchwarmers: jag menar, vad är roligast, vuxna män som spelar spökboll eller vuxna män som spelar baseball?

Den karaktär i Benchwarmers som nästan ensam bär upp hela filmens humorarsenal är Jon Heder (som i vissa scener beter sig identiskt med sin paradroll Napoleon Dynamite). Heders karaktär förkroppsligar allt som är bra med Benchwarmers, det är han som gör den till något annat än en dussinrulle. Varje gång han är i bild riskerar något oväntat att hända, något som skakar om den amerikanska tillsammans-är-vi-starka-alla-får-vara-med-sportfilmen i sina grundvalar. Trots detta är Benchwarmers i sin helhet inte lika rolig som Dodgeball. Men den är bra mycket mer oväntad och på sina få, få ställen är Jon Heder lika rolig som om Chris Farley, Will Ferrell och Adam Sandler skulle samsats i en och samma person.

William