Black Snake Moan, Hostel 2 och Mishima

Det är filmer som Black Snake Moan som får mig att ifrågasätta hela filmmediet. Om det överhuvudtaget är värt att fortsätta titta på film om man riskerar att se en till film som är lika jävla dålig som Black Snake Moan. Jag känner mig berövad på en betydande del av mitt människovärde. Jag önskar att det hela är ett skämt, att det är en slags förhöjd form av ironi, ogreppbar, överintelligent. Men nej. Det är istället ett bottenlöst hål av stinkande värderingar, katastrofalt manus, skådespeleri som borde avrättas och ett helt filmteam som måste få yrkesförbud. Black Snake Moan suger. Den suger så hårt att den by it self definierar ordet "suger".

Hostel 2 känns som ett mästerverk i jämförelse med Black Snake Moan. Visserligen är den bara en upprepning av ettan (fast med jobbiga amerikanska tjejer i rollerna istället för killar), men tack vare en (till synes) ganska hög budget och kompetent hantverk är den helt ok. Långt ifrån vad jag skulle klassa som bra, men ändå värd sina ca 90 minuter.

Såg även Paul Schraders Mishima - A life in four chapters (1985) i helgen. Riktigt bra biopic om den mycket intressanta författaren och poeten Yukio Mishima. Jag fastnade nog mest för sekvensen där Mishima, på höjden av sin karriär, låter sig fotograferas i olika poser bl a barbröstad med samurajsvärd och min favorit: som Sankt Sebastian med pilar i bröstet (se bilden i början av inlägget). Underbart.

När jag ändå skriver om Mishima kan jag också rekommendera hans debutroman Demaskering och hans enda film Yukoku aka Patriotism - The Rite of Love and Death (1966).

William