
Då var det slut. Sopranos. Tidernas bästa tv-serie.
Om det näst sista avsnittet var en sorts upptakt till vad som hade potential att bli en uppdaterad New Jersey-variant av slutscenen i Scarface, så var det sista avsnittet snarare motsatsen. Och det skriver jag, mind you, efter att det i dagens SvD avslöjats att "Sopranos farväl utan slut". Jag kommer alltså inte ge någon mer spoiler än så heller.
Däremot vill jag påstå att det sista avsnittet var så nära perfektion som det någonsin hade möjlighet att komma (dock en helt annan slags perfektion än t ex det Steve Buscemi-regisserade avsnittet i tredje säsongen, där Paulie och Chris hamnar i en bil med soppatorsk i skogen och håller på att frysa ihjäl. Det är nog seriens absolut bästa avsnitt, ett slags kammarspel i en vinterskog, med en stegrande känsla av vansinne).
Det som jag verkligen gillar med sista avsnittet är att det inte är några direkta trådar som knyts ihop, att Tony fortsätter vara det "svarta hål" (som en vän till mig så passande uttryckte det) som drar ner alla i avgrunden - det räcker med en enda blick åt hans håll för att falla handlöst ner i mörkret. Och samtidigt finns där en mjukhet, ett känsloliv, även om t o m Dr. Melfi till sist såg dessa karaktärsdrag som bara ytterligare tecken på att Tony är en bonafide sociopat.
Sociopat eller inte, slutsekvensen påminner om varför man ändå gillar Tony och hans dubbla natur. Snyggt gjort är det också, med anspelningar på klassiska maffiafilmer och med en grym lek med åskådarens förväntningar och vetskap. Det är ett ypperligt exempel på det som kallas för "öppet slut". Och en mer än värdig avslutning på Sopranos.
William
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar